Lyca trots with a steady pace while breathing heavily, she is limping but keeps on going. Her eyes are staring blankly towards the horizon where the sun is about to set. Her mind is just as empty as her eyes and she’s like a zombie inside. Dead. But alive.
 Her front paw had received an injury of the painful kind, a fresh deep wound. The blood is still dripping. While her pulse is rather high and the blood rushes through her veins she could feel a throbbing in her paw, at each throb she loses some blood. She must find a place to rest.
  Lyca quickly glances back, scouting for any sort of moving as her legs robotically moves forward, further away from the danger. She saw nothing. Everything was very still, like a silent moment, like the forest held its breath. Without knowing Lyca also held her breath, becoming one with the silence. She was the white shadow, the one who blended with the snow, although there weren’t any snow here now.

When the sky had begun to darken, she finally put down to a halt. She raised her head to sniff the air of any scent from wolf, but got nothing. Good.

Ibland skriver jag på ett felaktigt sett, men enligt mig är det korrekt. Jag älskar att göra punkt och sedan skriva ett kort ord sen punkt igen. Tex. "Dead. But alive." som det står där uppe. Ungefär att det skrivs som det "sägs". För mig är det ett extra sätt att uttrycka sig inom skrift, istället för att följa normerna. Det fungerar för mig, men förmodligen inte för någon annan - är lite orolig över skolan.

Då jag älskar att skriva och alltid gör allt mer komplicerat så kanske det blir en liten ond cirkel när jag skriver, jag över komplicerar allt, för mig känns det rätt men egentligen är det så så fel.